Du och Jag = Aldrig? RATL Kapitel 1

2016-07-06_09-40-15

-Jag kan förbanne mig inte tro det! Vi lyckades! Vi är här! Tänk att två 17-åriga “loosers” som oss verkligen gjorde det! Fattaru? Vi är fria Miriam! FRIA!

Ibland önskar jag att jag kunde dela hans entusiasm och självsäkerhet också.  Simon var dock killen som levde i nuet och sällan tänkte på konsekvenser. Själv var jag bara glad att ha fått komma bort från alltihop och att ha fått en möjlighet att börja om…. med honom.

2016-07-06_09-39-53

Det där med konsekvenser visade sig som tydligast när Simons styvfar hotade med att göra honom arvlös om han inte gick på militärskola.  Istället  för att lugnt finna sig i sitt öde och ta smällen av militärexercis i 6 månader så tog han sitt kreditkort och stack bort från det väldiga gods där han hade vuxit upp med silversked i munnen. Med mig som kärlekskrank flickväns-wannabee i hälarna.

2016-07-06_09-56-25

Kreditkortet hade bara räckt till två enkel-biljetter till Newcrest. Sedan hade Simon till sitt förtret upptäckt att alla hans tillgångar hade  frusits och att vi nu stod där i en helt outvecklad del av världen med i princip bara det vi ägde och bar på kroppen. Låt mig lägga fram det så här: Simon tog det inte så bra. Själv såg jag det som ett utmärkt tillfälle att få följa mina drömmar kring att få utveckla mina gröna tummar!

2016-07-06_09-51-19

Att leva i gränslandet mellan överlevnad och kaos var inget problem för mig. Ända sedan jag var en liten flicka hade jag älskat att vara utomhus. Naturen var ofta som ett andra hem för mig.

2016-07-06_09-56-00

Det var förunderligt dock hur illamående att gräva efter slemmiga grodor gjorde mig. Efter att ha kräkts ordentligt och grundligt i en buske så tänkte jag inte mer på det dock. Jag antog bara att jag började bli gammal. Och alla vet att vuxna aldrig har kul.

2016-07-06_09-46-28

Tack och lov så fanns det andra, slem – och doftfria sätt att ta vara på Moder Jords överflöd. Kristaller och Fossiler blev mina go-to’s för att kunna tjäna in till brödfödan. Trots att livet var slitigt och framtiden oviss så kändes det ändå skönt att ha något i händerna. Och kalla det naiv optimism, men jag bara visste att det skulle ordna sig!

2016-07-06_09-46-06

Simon tog det dock mindre bra. Han försökte hålla god min. Men som  rikemans-son och allas lilla älskling så var han inte alls van vid att sätta mask på en krok helt själv. Det hade han haft en butler som gjort. Men han gjorde det för att han visste att om vi skulle överleva utan att behöva svälja vår stolthet och krypa tillbaka till våra föräldrar så behövde vi få mat för dagen.

2016-07-06_10-16-04

Otroligt nog så tog han sig till och med samman så pass att han till och med bevärdigade sig med att gräva i ett par soptunnor ett par gånger. Men det var uppenbart att det krävde all viljestyrka han besatt. Jag kunde se hur han bet ihop käken hårt, hårt samtidigt som han spände musklerna i överarmen så hårt så jag trodde att en blodådra skulle spricka där under tröjan.

2016-07-06_09-49-57

Det hela blev tills slut för mycket för Simon och han stampade bort från mig, med vad jag kunde svära på var tårar i ögonen. Men när jag varsamt försökte ta tag i honom för att trösta, slet han sig loss och väste:

-Försvinn! Låt mig vara!

2016-07-06_10-14-39

Simon var borta många, många timmar och till slut så insåg jag att han kanske inte skulle komma tillbaka. Det knöt sig i magen vid tanken och jag kände mig än mer illamående än förut. Men jag var så in i märgen trött att jag insåg att det problemet behövde jag ta tag i imorgon. Istället så kröp jag ihop på en bänk och försökte somna. Och trots att jag var hur orolig som helst för var Simon var någonstans så vann trött-koman till slut och jag somnade.

2016-07-06_10-05-09

När jag vaknade på morgonen hade Simon fortfarande inte kommit tillbaka. Men jag såg att han måste ha varit här under natten för hans jacka låg på en av bänkarna. Jag suckade djupt, vilket jag inte skulle ha gjort då illamåendet vällde över mig och jag fick rusa till närmaste buske. Efter att jag kräkts länge och väl så kändes magen dock OK och jag kände mig hungrig nog till och med för att börja grilla upp lite av den fallfrukt jag hade samlat kvällen innan.

2016-07-06_10-10-04

Precis när frukten var färdig-grillad så kom Simon släntrande mellan träden. Jag hade lovat mig själv att jag skulle spela cool och låtsas som ingenting. Men hur lätt är inte det när hjärtat racar i 160 och hela min kropp verkar laser-fokusera på en enda sak: Honom. Jag slöt ögonen och räknade långsamt neråt från 10 för att lyckas väl presentera rollen som “titta-det-regnar-se-om-jag-bryr-mig-ett-jota”.

2016-07-06_10-09-21

Vet inte om jag lyckades eller inte. Men efter några minuter (som kändes som en evighet) så insåg jag att om vi inte skulle tiga ihjäl avståndet mellan oss så skulle det vara jag som behövde ta första steget.

-Så, är inte det här underbart eller vad? Du, jag, en fin romantisk picknick…..

2016-07-06_10-08-45

Simons reaktion var inte helt vad jag hade räknat med. Han blev rasande.

-Alltså, jag vet inte vem du tror att du är! Vi hade en enda natt tillsammans. En enda! Det var det hela. Nu kommer du och beter dig som om vi är gifta eller nåt! Lägg ner höru….

2016-07-06_10-07-27

Anteckningar

Så där ja, jag sa ju att vi skulle få träffa Miriam och Sev/Simon igen, eller hur? Tyvärr, är jag inte så säker på att deras kärlekssaga är lika rakt på som det var i min Legacy. Men som Sev sa i sista kapitlet av Drake Legacy:  “Vi är två hjärtan från samma själ min älskade.  Vi har alltid varit samman och kommer alltid att vara samman. Varken tid eller ödet kan skilja oss åt!” Bara tiden får utvisa hur det går för dem och jag tror att de knorrar i historien som jag har förberett nog kommer att föra dem samman igen. Eller så kommer det att slita dem isär utan återvändo…. Oavsett vad, varmt välkomna till min Runaway Teen Lovers Utmaning!

Egentligen säger reglerna att du skall betala $10 för varje gång du reser mellan olika grannskap. Men jag tycker det är så svårt att komma ihåg att det struntar jag i. För att ändå göra det lite svårare och lite extra realistiskt så har jag installerat två moddar från Zerbu: Experiences och Lingering Emotions. I grund och botten så gör den första modden att Simmarnas livserfarenheter kommer att påverka hur de upplever livet i framtiden också. De samlar erfarenheter alltså. Simmarnas humör påverkas också av hur mycket/lite pengar de har. Lingering Emotions är precis som det låter. En mod som gör att humörbuffar stannar kvar lite längre efteråt.  Med tanke på Miriam’s situation så kommer det att för tillfället att försvåra situationen väldigt mycket. Får se om de överlever detta eller inte. Den som lever/läser vidare får se!

One thought on “Du och Jag = Aldrig? RATL Kapitel 1

  1. Diggar verkligen hur du skriver, det är riktigt bra!
    Ska bli kul att följa med Miriam och Sev/Simon igen. Var lite tråkigt att inte längre få följa deras resa i Legacyn, men tror att denna kan bli ännu bättre!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *