100 Baby Challenge vs Day of the Dead – Del 5

2016-10-20_12-54-17

En tid senare (som bara kändes som en knapp halv vecka hur det nu kan gå till) föddes lilla Felizia. Dekorationen i barnrummet hade Emilia inte valt själv. Hon vaknade bara upp en morgon till den olycksbådande inrednings vinkeln.

2016-10-20_18-38-58

Fortfarande led hon av oförklarlig huvudvärk och en avgrundsdjup sorg som alltmer gjorde att omgivningen såg mörkare ut.

2016-10-20_12-35-03

Tack och lov så kunde barnen underhålla sig själva till mångt och mycket. Elin älskade till exempel att karva groteska figurer ur jättepumpor.  2016-10-20_19-15-08

Alla barnen förstod nog mer eller mindre att deras mamma inte mådde så bra och hanterade det var och en på sitt sätt. Deborah t. ex valde, när hon vuxit upp till tonåring att se alla hon mötte som en möjlig ärkefiende och var således mycket utåtagerande.

2016-10-21_07-25-12

Felizia var kanske det mest hjärtskärande fallet. Hon växte upp till att vara ett mycket lillgammalt barn som inte hade så många kompisar i sin egen ålder. Istället så brukade hon berätta för sin mamma att hon brukade prata med ett spöke som hette Geoff. Emilia tänkte dock inte så mycket kring detta utan avfärdade det hela mest som någon slags låtsaskompis.

2016-10-21_07-50-40

Och så kom då den där ödesmättade dagen när ett val, ett förlupet ord förändrade deras liv för alltid. Emilia kom inte ihåg hur det kom sig, men det hade börjat dyka upp färgglada dödskallar överallt och utan att veta riktigt varför (bara att det var VIKTIGT) så började hon samla på dem i ett tittskåp ute i köket. Hon visste bara att hon måste göra samlingen komplett till varje pris.

Så en morgon så kunde hon sätta den 9e dödskallen på plats. Just som nionde skallen nuddade tittskåpets hyllplan så hördes ett öronbedövande dunder som fick det att ringa i hennes öron. Men ingen annan verkade ha hört något. Lite lätt disträ (hon verkade aldrig kunna hålla tankarna i schack nu för tiden) strök hon över alla nio skallar. Hon som aldrig lyckats slutföra något alls i sitt liv, inget av värde i alla fall kände sig riktigt nöjd. För en gångs skull var livet gott. Emelie sa   lågt för sig själv:

-Jag önskar verkligen att jag kunde stoppa tiden och leva för evigt.

Den mittersta dödskallen öppnade plötsligt sitt beniga gap,  Emilia kände hur det kröp och kittlade längs med hennes hårbotten och ur skallens hålrum kom en väldigt välbekant stämma:

-SÅ MÅ DET VARA GJORT!

2016-10-21_07-51-52

Emilia glömde dock fort bort hela händelsen eftersom hennes förstfödde son Alexander skulle komma på besök och middag.

-Oooooh kom hit underbara unge! Det var alldeles för länge sedan vi sågs. Hur är det? Äter du som du ska? Du ser lite blek ut.

2016-10-21_07-52-34

-Alltså, morsan, nu när du säger det så har jag faktiskt inte kännt mig helt 100 på sista tiden. Det är något…. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

2016-10-21_07-54-02

Plötsligt så slutade Alexander tala mitt i en mening och hans ögon vände sig in i sina ögonhålor och han började segna ner mot marken.

2016-10-21_07-54-14

-Alexander! Emilia rusade fram till sin fallna son. Men det var redan för sent.

2016-10-21_07-54-33

-JAHA. DU IGEN. SA JAG INTE TILL DIG ATT INTE LEKA MED SAKER DU INTE FÖRSTÅR? INTE? HMMM, KANSKE VAR DET NÅGON I HAPARANDA FÖRRA VECKAN DÅ…

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *