100 Baby Challenge vs Day of the Dead – del 11

2016-11-02_16-51-13

Dagen då Emilias vatten gick så hade hon först varit mitt uppe i Delilahs födelesedagsfirande. Hon hade kännt sig alldeles matt trots ett hemligt möte i skogen bara någon timme tidigare och så var det de där mystiska ränderna över hela kroppen. När hon mitt uppe i en värk anlände till sjukhuset mötte hon en välkänd figur utanför och hon kände hur hela hennes inre blev kall.2016-11-02_16-51-33

-SÅ, VI MÖTS IGEN. JAG ÄR HÄR FÖR ATT SAMLA IN MIN SKULD.

-Skuld, jag förstår inte…?

2016-11-02_16-52-27
-FÖRSÖK INTE LURA MIG PÅ DET SOM ÄR MITT OH DU DÖDLIGA! DU LÅNADE MIG EN SJÄL I UTBYTE MOT LIV OCH DET SKA JAG OCKSÅ FÅ!
Med de orden vände Liemannen på klacken och var borta i ett stort svart moln av rök.

2016-11-02_17-04-44

Trots att hon var så rädd att hon dallrade som ett asplöv så födde Emilia ett gossebarn på rekordtid som hon döpte till Geroge. Vid midnatt, när Emilia hade fått George att komma till ro i vaggan till sist smög hon ut på trappen där hon möttes av en helt otrolig syn:

-A-a-alexander, var det enda hon lyckades få fram.

-Mamma, vad har du gjort? frågade spök-Alexander med en ihålig, men helt igenkännbar röst.  Hans röst lät väldigt sorgsen.
Emilia hade aldrig trott på spöken eller det övernaturliga. Fram tills nu då. Plötsligt så kändes allt så ödesmättat och sagorna mer verkliga än någonsin.

2016-11-02_17-04-17     Plötsligt skiftade  hela hans kroppshållning och han började att skrika och anklaga Emilia för att vara egoistisk, självisk, girig och dumdristig . När spöket hade skrikit så i säkert 10 minuter, mattades den av till en viskning:

-Jag älskar dig så mycket mamma. Önskar att det fanns mer jag kunde göra…

2016-11-02_17-19-45

Samtidigt som Emilia funderade på vad hans ord kunde betyda så kändes det som om 1000 knivar skar igenom hela hennes kropp. Mycket värre än den värsta förlossning hon varit med om.

2016-11-02_17-34-23

Hela världen började snurra runt och det kändes som om världen vändes upp och ned….

2016-11-02_17-34-32

Plötsligt blev allt svart och Emilia mindes inget mer.

2016-11-02_17-23-13

-DUMMA DÖDLIGA. JAG VARNADE HENNE VAD SOM SKULLE SKE OM HON TROTSADE MIG…

2016-11-02_17-24-10

-Snälla, snälla, snälla… Skona min mor. Jag gör vad som helst bara du skonar henne. Vad har hon gjort dig?

-FÖRUTOM LEKT OCH GJORT NARR AV ALLT SOM JAG HÅLLER HELIGT?

2016-11-02_17-24-24

-JAG HAR SETT FRAM EMOT DEN HÄR DAGEN MYCKET LÄNGE. INGEN SKALL FÅ TA SEGERNS SÖTMA IFRÅN MIG!

2016-11-02_17-26-28

Dimman kring ytter-trappen tätnade plötsligt och samtidigt som Emilias fysiska kropp smulades sönder till stoft framträdde en för Alexander välbekant figur.

2016-11-02_17-27-02

-Mamma!

-Alexander min pojke! Jag har väntat så länge… Nu är det äntligen dags att gå hem.

-Men Beata och resten av mina syskon då?

-Vet du, jag känner djupt inne i mitt hjärta att de kommer att klara sig alldeles utmärkt.

2016-11-02_17-38-58

Det blev Carl som tog på sig den tröstande rollen bland syskonen.  Men även han kände hur sorgen efter modern var som en kvarnsten om halsen. Vad i allra glödhetaste skulle de göra nu? Hur skulle de klara sig?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *