Amore Legacy Challenge – Kapitel 1.1

-Helvetes, jävla, förbannade, jäkla skit! Jag visste det! Den satans skitstöveln! Han lurade mig!

Lucky var så arg så att hela hennes inre kändes som en tryckkokare där någon hade glömt att lossa ventilen för att lätta på det nu uppdämda trycket. Snart, mycket snart skulle allt koka över och slutresultatet skulle inte bli vackert. Hon bet ihop mina käkar i frustration så att hon nästan gnisslade tänder, knöt sina händer så hårt att knogarna vitnade och försökte ta några djupa, lugnande andetag. Det hjälpte. Lucky var fortfarande topp tunnor rasande, men hon kände samtidigt att hon började få kontroll över situationen. Nu var det dags att göra damage control. Hur illa var det egentligen?

Det var illa. Riktigt illa. Ända sedan Lucky hade hört berättats om Neil Armstrong och hans bevingade ord ute i rymden så hade hon vetat vad hon skulle bli när hon blev stor: Astronaut. Alla hennes tjej-kompisar hade skiftat fokus fram och tillbaka, veterinär, pop-stjärna, advokat, veterinär igen… Men för Lucky hade det sedan hon var 8 år gammal aldrig varit frågan om något annan väg. Även när hennes omgivning skakade på huvudet och kallade henne tossig som trodde att hon som tjej någonsin skulle kunna klara den tunga utbildningen så hade hon bitit ihop, dragit upp axlarna och sänkt huvudet beredd på anfall. Ingen skulle någonsin kunna ta hennes dröm ifrån henne! Nu verkade det som den drömmen skulle krossas innan den ens hade fått en chans att frodas och slå ut i blom.

Lucky suckade djupt. Mätaren för hennes inre tryckkokare stod inte längre på rött och var stadigt på väg nedåt. Det susade fortfarande i skallen på grund av adrenalinpåslaget och hon bestämde sig därför att fånga två flugor i en smäll genom att gå av sig resterande frustration samtidigt som hon försökte ta reda på mer information om sin nya hemstad.Hon började gå så fort att hon nästan blev andfådd och knappt skulle kunna ha hållt ett vettigt samtal utan att flämta efter luft. Ut genom grinden, nedför den smala vägen belagd med oljegrus och ner mot centrum.

När  den radiostationen Sims Morgonzoo hade annonserat att en lokal företagspamp hade instiftat ett stipendium och praktikplats för de ungdomar som drömde om att sikta mot stjärnorna, bokstavligt talat , men vars familj inte hade pengarna att betala för utbildningsavgiften så hade Lucky trott att det måste vara ett försenat april-skämt. Eller att det faktiskt var för bra för att vara sant. Men hon hade sökt stipendiumet på vinst och förlust och till sin stora glädje  fått det. Hon, Lucky Amore som sitt namn till trots aldrig hade tur i något – varken spel eller kärlek skulle få förverkliga sin barndomsdröm. Hade turen nu vänt?

-Ja du kissen, jag förstår verkligen hur du känner det. Arg på allt och alla och hela jäkla universum som verkar konspirera emot dig. Och inte kan du gå tillbaka till Sunset Valley med svansen mellan benen så att alla förståsigpåare får rätt i att en tjej inte kan bli en astronaut. Aldrig! Då svälter jag hellre ihjäl!

Det hade visat sig att saker var för bra för att vara sanna. Praktikplatsen visade sig vara ett underbetalt slavjobb. Ingen av de nyanlända praktikanterna var överhuvudet taget garanterad en fortsatt plats i rymdprogrammet utan fick slita värre än värsta Navy Seal utbildningen…. och koka kaffe. I massor. Till på köpet så hade ”ett modernt boende med öppen planlösning” visat sig vara ett stort tomt öppet fält i utkanten av Brindelton Bay. De andra praktikanterna hade omdelbart lyckats skaffa sig ett eget boende, antingen köpt en egen lägenhet eller blivit inneboende hos andra. Men den lyxen hade Lucky inte haft då hennes föräldrar inte hade det särskilt gott ställt och dessutom var till åren komna. De hade knappt råd med pensionen, än mindre hjälpa Lucky med ett över-prisat boende. Det var ytterligare en anledning till varför Lucky inte kunde kasta in handduken. Familjens sista besparingar hade gått åt till hennes tågresa hit. Om hon kom tillbaka på direkten skulle hon krossa sin pappas hjärta det visste hon. Så Lucky hade tidigt bestämt sig för att göra vad hon kunde för att stå ut helt enkelt.

När det kom till de människor hon mötte i Brindelton Bay under sin allra första tid där så var det ganska uppenbart att det här var en kuststad med allt vad det innefattade. Ta Nancy Landgraab till exempel. Hon må vara överklass med stort Ö och hela hennes utseende och kroppsspråk skrek verkligen ut snobberi. Här var en kvinna som var van att få som hon ville.  Egentligen så ville Lucky  bara gå förbi henne med blicken riktad mot marken och låtsas som om hon inte såg henne. Men dels så var det ganska uppenbart att hon visste hon var där. Stigen var inte stor nog för dem båda två och dessutom så hade hennes mamma uppfostrat mig till att bete mig bättre än så. Så hon höjde handen till hälsning, om än med en viss tveksamhet.

-‘ello cherie. Du är ny här, no? Nancy glömmer aldrig ett ansikte. Hennes röst var melodisk och len som sammet. Skulle Lucky efteråt ha beskrivit hennes röst med ett ord så hade det nog varit Honung.

-Är det så uppenbart? Ja, jag flyttade in bara för någon timme sedan. På en tomt lite högre upp längs med stigen. Lucky kunde inte låta bli att dra på smilbanden när kvinnan framför henne slog ihop händerna framför sig i vad som verkade var en geste av ren oförställd förtjusning. Ändå var det något som kändes lite off med kvinnan. Trots hennes leende mun så nådde inte hennes uppspeltheten ända fram till hennes ögon. Även om hennes ögon inte var ovänliga så fanns det en viss grad av beräkning däri.

-No, min petit caneton. Du rör dig med en stor grace och din hållning är hållningen hos någon med både stor beslutsamhet och uthållighet. Det var något i dina ögon som jag som jag såg. Bara ett ögonblick. Men det var tillräckligt. Vem här i undersköna Bridelton Bay har tid att känna sorg en dag som den här? Kom, låt mig bjuda dig på kaffe och scones så får du berätta allt om din resa hit.

Nancy Landgraab tog armkrok på Lucky, började gå ner mot piren och så var det inte mer med det. Luckys första dag var dagen då hon också blev vän med en miljonärska.

En av de stora fördelarna med att ha växt upp under knappa förhållanden insåg Lucky snart var att hon hade lätt för att hitta nya infallsvinklar kring hur hon skulle klara sig. De få slantar hon tjänade som praktikant lade hon undan i ett bankfack för att så småningom kunna om Gudarna så ville spara ihop till handpenningen till mitt allra första boende. Så därför litade hon på sin fiskelycka för att skaffa sig något att äta över helgen. Under arbetsveckan så åt Lucky så mycket hon bara nändes i jobbets egna cantina och cafeteria. Gratis är gott var verkligen rätt. Ibland var hennes fiskelycka med henne, ibland inte alls och dessa dagar kunde hon få gå hungrig en hel helg.

Samma sak var det med hygienen. Det fanns gott om allmänna toaletter som hon försökte att undvika att använda om hon kunde. För de stank verkligen! Men ibland hade hon inget val. För den övriga kroppshygienen och för att då och då lyckas få borsta tänderna använde Lucky sig av ett gym som låg nära hennes arbetsplats. Hon hade såklart inte råd att köpa ett gymkort. Men ibland, när gymmets reception inte var bemannad kunde hon smita in med någon annan som skulle träna och låtsas som det regnade. Det fungerade ibland, och ibland inte. På grund av detta så kunde det gå så pass långt mellan tillfällena hon kunde få sig en varm dusch att det  var som första gången om och om igen. Varmt, helande och näringsgivande på en och samma gång. Så hon längtade efter en plats att kalla sitt eget så att hon kunde få en alldeles egen dusch. Då skulle hon stå där i timtal!

Sömn tog hon där hon fick det. Alltså inte särskilt ofta och för det mesta på en hård parkbänk. Om det nu gick att kalla det för sömn. För Lucky vågade nästan aldrig tillåta sig att gå ner helt i djupsömn av rädsla för att någon mindre vänligt sinnad skulle råna henne, eller ännu värre… Detta innebar att jag efter ett par veckor utan en full natts sömn var hon tröttare än hon varit någonsin i hela sitt liv och hela kroppen värkte verkligen. Ändå steg Lucky upp varje morgon för att gå till sin praktikplats. Men det var sådana morgnar som hon undrade om det verkligen var värt det? Skulle turen någonsin vända för henne?

Välkomna till min nya Legacy Challenge! Jag har aldrig egentligen inte varit något fan av den här utmaningen för att jag tyckt den verkade simpel. Tills jag häromdagen såg att ett sims-fan hade släppt en liten bok som kunde användas för att hålla koll på poängen. Då var jag ju tvungen att faktiskt sätta mig in i allt som pågick bakom namnet Legacy Challenge. Resten är som de säger – historia! Länken till reglerna för Legacy Utmaningen och häftet hittar ni här: https://www.simslegacychallenge.com/

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *